Anna (70): ”Det var som om en elefant stampade på bröstet”​

För Anna brukade symtomen på förmaksflimmer komma helt plötsligt. Oftast när hon hade en stressig dag, efter arbetet eller när hon tränade. ”Då fick jag en mycket obehaglig känsla i bröstet. Det var som om en elefant stampade på bröstet.” Det var för femton år sedan. I början hade hon en episod i månaden, men de kom allt oftare och blev allt svårare. ”Då sade min husläkare: ”Detta kan inte fortsätta. Du måste gå till en hjärtläkare.”

Hjärtläkaren upptäckte att Anna hade förmaksflimmer och ordinerade läkemedel till henne. ”Diagnosen kom som en enorm chock. Jag frågade mig själv hur ofta det skulle komma tillbaka. Hur allvarligt skulle det bli? Just då var jag mycket orolig.”

Barnen höll ett vakande öga
I början berättade Anna väldigt lite för sina barn om sitt hjärtfel. ”De känner förstås till det, men mina barn har egna bekymmer. Jag ville inte belasta dem med det här. Som tur är var min man alltid ett stort stöd.”

Men det var ändå Annas dotter som höll ett öga på henne. ”Min dotter arbetar inom hjärtvården och därför var hon mer bekymrad än de andra. På grund av sitt arbete kan hon alltid ge mig goda råd. När jag fortsatte att ha symtom trots läkemedel, så var det hon som sade att jag måste göra något åt det.”

Vet du vad du skall fråga doktorn?

Ablation blev lösningen
Episoderna med förmaksflimmer fortsatte alltså att komma tillbaka, trots läkemedlen. Vid förmaksflimmer är den elektriska kontrollen av hjärtat störd. Stimulans uppstår på fel ställen eller de följer fel väg över hjärtat. Anna led mycket av det här. Därför genomgick hon en ablation. Vid en ablation skadar läkaren hjärtvävnaden på dessa platser via en kateterisering. Ärren som bildas blockerar överledningen av elektriska stimuli [1]. Ingreppet görs oftast på patienter vars symtom inte lindras med läkemedel.

Efter ablationen fick Anna ändå en episod till av förmaksflimmer, men det verkar lyckligtvis ha varit den sista. Hon måste ta läkemedel kontinuerligt. ”Jag var mycket rädd för ingreppet och därför vågade jag mig inte på det tidigare, men efter ingreppet tänkte jag: Jag borde ha fått detta gjort mycket tidigare.”

”Löpning var min själ och mitt hjärta”
Anna hade alltid varit mycket aktiv inom idrott. Hon har löptränat i 34 år, inklusive halvmaror, medan hon tog hand om sina tre barn och arbetade som nattsjuksköterska. ”Det var en ganska stor arbetsbelastning. Särskilt när man bara arbetar nattskift.” Trots hjärtläkarens råd förändrade inte Anna sin livsstil med en gång. ”Han sade att jag ska fortsätta träna, men inte längre utsätta kroppen för extrema påfrestningar. Jag var tvungen att ta det lugnare, men jag ville inte ge upp löpningen.”

Till sist blev det för mycket för Anna. I samråd med sin läkare och arbetsgivare beslöt hon sig därför för att gå i pension vid sextio år. Dessutom slutade hon springa för fyra år sedan. ”Jag borde ha lyssnat på hjärtläkaren och slutat springa. Nu är jag medlem i en vandrarklubb och njuter enormt av att vandra.”

Känner du igen den här berättelsen eller har du fler frågor om förmaksflimmer? Kontakta då din läkare.

^{Berättelserna kommer från verkliga patienter}