Viktigt att få fråga om sjukdomen på sitt eget språk
Alla har rätt till en likvärdig och god vård, oavsett språkkunskaper, modersmål och ursprung. Det har varit utgångspunkten för ett projekt med kunskapsträffar om typ 2-diabetes på arabiska som Boehringer Ingelheim arrangerat tillsammans med Storstockholms diabetesförening, studieförbundet Bilda och Syriska föreningen i Stockholm.
Det är lite sommarlovskänsla i luften när deltagarna samlas i majgrönskan på Tollare folkhögskola i Nacka för den tredje och sista träffen. De 21 deltagarna känner varandra sedan tidigare från Syriska föreningens verksamhet för arabisktalande pensionärer i Vällingby och stämningen är uppsluppen.
Redan innan samarbetet med Studieförbundet Bilda, Storstockholms diabetesförening och Boehringer Ingelheim inleddes så pratade man mycket om diabetes i Syriska föreningen. Många av de äldre i föreningen har typ 2-diabetes, har kommit till Sverige på äldre dar och har svårt med svenskan.
– Att man får information på sitt eget språk är jättebra. Många har frågor och fördomar om medicin och sjukdomen, berättar Rosa Kass Kawo som är dagverksamhetsansvarig på Syriska föreningen i Stockholm. Hon har funnits med under träffarna och tolkar när det behövs.
När erbjudandet kom om träffar på arabiska så var intresset så stort att några fick sättas upp på en väntelista.Dagens träff är den sista i andra omgången utbildningsträffar. De flesta har typ 2-diabetes, men det finns även deltagare som inte har diabetes men som velat vara med av förebyggande skäl.
– Vår mat innehåller inte så mycket fett, men kolhydrater som ris och vitt bröd. Man får sig en tankeställare, och vi pratar mycket om mat och motion i föreningen.
För många har nyckelhålsmärkningen på maten i butiken blivit en stor hjälp när det gäller att lägga om kosten.
Träffarna i denna omgång har letts av Hind Saib Battuta som är diabetessjuksköterska i Södertälje. Hon konstaterar att deltagarna har frågor om allt från kost och motion, biverkningar av läkemedel och varför man får svullna fötter.
– Jag säger att de ska ta hand om sig själva på rätt sätt, motionera, äta rätt och undvika dåliga kolhydrater. Det är viktigt att ta sin medicin, ta kontakt med vårdcentralen om de märker att de har högt eller lågt blodsocker. Och lyssna på oss i vården.
– Det har varit mycket bra med de här träffarna. Nu förstår jag vissa saker som jag inte förstod tidigare. Som till exempel att det är viktigt att promenera, att kortisonet höjer blodsockret, vilka rättigheter man har som patient och att gravida kvinnor som får graviditetsdiabetes kan få tillbaka sin diabetes senare i livet. Det visste inte vi.
Det svåraste med att ha diabetes är oron, säger Kabila Saif. Oron över vad man kan äta, och oron när blodsockervärdet stiger.
Hon tycker mycket om sötsaker, bekänner hon. Men numera måste hon tänka på att inte äta sött.
– Jag gör det två gånger i månaden, för jag blir så sugen. Man måste få leva också.
Den tredje och avslutande träffen handlar om vilka rättigheter man har som patient, hur diabetesvården fungerar i Sverige och vilka prover som läkaren och diabetessjuksköterskan tar. Hind Saib Battuta illustrerar vad de kan förvänta sig av vården genom att ge lite exempel på vad hon själv gör när hon träffar en patient.
– En kvinna sa till mig att diabetessjuksköterskan inte tar några prover när de träffas. Så jag sa att det är fel, sjuksköterskan måste ta prover åtminstone två gånger per år. Jag säger också att de själva måste fråga vad de har för HbA1c och blodtryck när de är på vårdcentralen. Och om de inte blir kallade till kontroll så måste de själva ringa och säga att det är dags, säger hon.
Att deltagarna känner varandra har förmodligen bidragit till att göra de här träffarna så populära, konstaterar Marie-Louise Ståby på Boehringer Ingelheim.
– Att de kände varandra sedan tidigare gjorde att det blev en väldigt levande stämning i rummet, och att de kunde ställa sina frågor direkt inför gruppen.
Hon konstaterar att det blivit många aha-upplevelser för deltagarna.
– Det var mycket som föll på plats, som de nu fick information om och som de inte visste tidigare. Kanske för att de tidigare fått information på svenska eller via en tolk, och då är det mycket som går förlorat. Så det är väldigt värdefullt att få information på sitt eget språk, säger Marie-Louise Ståby.
Man måste själv, som patient, vara väldigt påläst för att få den bästa vården, konstaterar Beatrice Wieland, projektledare på Boehringer Ingelheim.
– Där har svensk sjukvård och Region Stockholm något att jobba med. Så att alla patienter får tillgång till en bra och jämlik vård.
Hon hoppas att det ska bli fler träffar.
– Vi tycker det är viktigt att jobba för alla patienters hälsa, att man ska kunna må så bra som möjligt med en kronisk sjukdom.
Samarbetet med Storstockholms diabetesförening, Studieförbundet Bilda och Syriska föreningen i Stockholm har sammanfört olika kompetenser som bidragit till att satsningen blivit så lyckad.
– Storstockholms diabetesförening ser det från patientens perspektiv hela vägen och kan bidra med den kunskapen. Vi ser sjukvården på ett annat sätt och kan bidra med kontakter. Och Studieförbundet Bilda har bokat lokalerna, säger Marie-Louise Ståby.
Det börjar bli dags att avsluta och dela ut diplom. Men först ska några frivilliga redovisa resultatet av att de följt sitt blodsocker under tre dagar.
Roza Kass Kawo, 69, och svägerska med Rosa Kass Kawo, tycker att det har varit värdefullt att kontrollera och skriva ned vad hon äter.
– Det är jättebra om man kan ha koll på vad man äter och dricker. Första dagen åt jag kakor, men andra och tredje dagen åt jag inga kakor och då blev blodsockervärdet bättre, säger hon och skrattar nöjt.